Helin går i bräschen

Förra veckan skrev jag kort om mediernas oförmåga att vägra visa skolmassakermännens egna pr-paket, ni vet videos, bilder och anteckningar som personen vill att eftervärlden ska få se. Bilderna ger ett sken av en stark, oberörd krigare, när det i själva verket antagligen är tvärtom. Hur som helst. Medierna i P1 följde i helgen upp medias bevakning från just det perspektivet. Bland annat ställde man Aftonbladets starke man, Jan Helin, mot väggen. Chefredaktör Helin medgav att han inte tyckte om att den skjutglade finnen varit en sådan god ”tidningsmakare”, men förklarade aldrig på något tillfredställande vis varför Aftonbladet helt okritiskt spridit den fantasibild mördaren själv hade framställt.

Lyssna!


Medierna om medias bevakning av skolmassakern i Finland (Ca: 6 minuter)

Preapokalyptisk pengamusik

Här och här skriver man om musik som behandlar pengar, eller som åtminstone skulle kunna agera soundtrack till den ekonomiska nedgång vi tydligen befinner oss i. Om man på allvar skulle plocka fram några listor på musik passande en ekonomisk härdsmälta, skulle jag genast tänka Vangelis, Squarepusher och annat postapokalyptisk gnuggande. Men det blir ingen glad av. Därför listar Wall Street Radio istället sju låtar om pengar, med själ.

Universal Robot Band - Barely Breaking Even

Kingston Trio - Greenback dollar



Jeru The Damaja - Me or the Papes



Young Holt Unlimited - Aint There Something Money Cant Buy



Slum Village Get this money

Valentine Brothers - Money's Too Tight (To Mention)

Prince Charles And The City Beat Band - More Money

Johan is at Bokmässan

Defend Freedom - Defeat Obama!

NRA-strategerna kan det där med smutskastning. Den här videon är en del i Defend Freedom Defeat Obama-kampanjen, som tydligen rullar flitigt i amerikansk teve just nu. Visst är den bra?

Det här med skjutvapen

Jag är livrädd för skjutvapen. Verkligen. Media däremot, älskar skjutvapen. Speciellt när vapnen dödar. Har mördaren dessutom lämnat efter sig ett färdigpaketerat mediaknyte med bilder, video och text, som kan publiceras på mittuppslag och toppa webben, då är det stående ovationer. Egentligen är det väl ingens fel och det är inte heller något nytt, men det är ändå lika beklämmande varje gång. Personkulten blir bara så pass mer påtaglig i internetåldern.

När en ensam, störd person väljer att ta sitt liv, och dessutom tar så många med sig som möjligt, bör den inte ges något utrymme – stoppa pressarna. Vilken tidning vågar lyfta blicken från sörjan och diskutera på riktigt. Inte visa upp – som flera tidningar gjort – mördarens egen bild, den förvrängda omnipotent, av slakten.

En annan (o)rolig sak:
I dag kunde man läsa i DN att den finska regeringen kommer att se över landets vapenlagar. På nästa uppslag kommer den här rubriken: USA vill beväpna sina lärare. Tänk så olika det kan vara.

Som avslutning:

Sven Å Christianson, professor i psykologi, säger så här i den här intressanta artikeln från dagens DN:

– Man kan ju tänka sig vad en sådan här person känner vid tanken på att se sig själv med draget vapen på tidningarnas förstasidor, en person som tror att ingen ens skulle ha brytt sig om han var i livet. Det är synd att måla upp idealbilden av en krigare med kontroll och inte visa att det är en person med en värdelöshetskänsla inom sig, en sökande individ som inte tycker sig passa in någonstans.

Mannen på taket - i verkligheten

Ogenerat stjäl jag en intressant sak som Jonas Thente, litteraturkritiker på DN, skrev om i sin blogg i helgen.

Någon gång på slutet av 90-talet ska SvD ha publicerat en insändare undertecknad Harald Hult, pensionerad förste polisassistent. För er som inte läst Maj Sjöwall/Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, eller sett Bo Widerbergs filmatisering av boken, tillika Sveriges enda riktiga snutfilm, Mannen på taket, bör förklaras att Harald Hult är en fiktiv person, hämtad från boken. Men ändå släpptes insändaren igenom, ingen redaktör reagerade och den bittre Harald Hults syn på polislivet mässades återigen ut till det svenska folket.

Jag har inte mycket annat att tänka på än hur jag själv har haft det. Fyrtio år i uniform i den här stan. Hur många gånger har jag blivit nerspydd? Hur många gånger har folk spottat efter mig och lipat åt mig och kallat mig för gris eller svin eller mördare?
Hur många hängda har jag skurit ner? Hur många obetalda övertidstimmar har jag gjort? I hela mitt liv har jag slitit hund för att försöka hålla lite ordning, för att hyggliga, anständiga människor ska få leva i fred, för att fruntimmer inte ska bli våldtagna och för att inte vartenda skyltfönster ska bli sönderslaget och varenda grunka stulen.
Jag har rotat i lik som var så ruttna att det fortfarande ramlade tjocka vita maskar ur manschetterna när jag kom hem på kvällen och hade satt mej för att äta. Jag har stått och bytt blöjor på barnungar när deras mammor fått fyllslag. Jag har letat efter bortsprungna katter och jag har gått emellan i knivslagsmål.
Hela tiden har det bara blivit värre och värre, mer och mer våld och blod och fler och fler har hackat på oss. Hela tiden har det sagts att vi polismän ska skydda samhället, ibland har det varit mot knegare och ibland mot studenter, ibland mot nazister och ibland mot kommunister.
Och nu finns det knappt någonting kvar att skydda längre. Men man har stått ut därför att kamratandan har varit bra i kåren.

Note to self:

Ta inte på de halvtransparenta boxershortsen nästa gång du går till naprapaten.

Bill O'Reilly jämför äpplen och päron

Det blir aldrig tråkigt när "Papa Bear" - som Stephen Colbert kallar honom - har ögat på målet. Hur outbildad måste man egentligen vara för att tro på karln?

Nytt på funkfronten

Tidigt 80-tal, bandet heter AM-FM. Bastung, nedstrippad funk med väl avvägd gitarr- och keyboarddynamik - slår hårt, rakt upp i funkröven.

Videon, en exess i allt som hör groovefunken till.

AM-FM - BEAT ELECTRIC

Anette går på speed

Anette Kullenberg har varit i högform i veckan. Hon började veckan med att skriv ner restaurang "Och Himlen Därtill", ni vet den där ambitiösa som ligger på 25 våningen i Skrapan - typ så här:

Servitrisen var blond och log hela tiden. Publiken såg ut som den varit på innebandy. Bara karlar. De flesta i utanpåskjorta eller rutig tröja.

För att sen avsluta veckan på Expressen kultur, med en glittrande liten text om Fredrik Reinfeldts ängslighet och brist på kulturellt kapital, självklart med det där Videokväll med Luuk-avsnittet som utgångspunkt.

Han har växt upp i ett på många sätt kulturellt fattigt hem. Det märktes i Luuks program där han valde musik som en vanlig kåkfarare.
Magnus Uggla. Det var den första platta han köpte vid 12 års ålder. Det var väl då musiken uppfanns.
”Big in Japan” med Alphaville kommer han aldrig ifrån. Den hör ihop med hans elitutbildning som fjälljägare.
Men till slut – man tar sig för pannan – en låt med Meryl Streep. Varför valde han inte ”Helgdagskväll i timmerkojan”?
Någon egen musikalisk smak har inte Rajraj. Läser han poesi? Går han på operan? Har han varit på Kungliga biblioteket och sett utställningen med Selma Lagerlöfs brev.

Ricky Garvais och Regnbågsdjuren

Den 8 november inviger Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm utställningen Rainbow Animals – om homosexualitet i djurvärlden. Utställningen baseras till stor del på vad den amerikanske biologen och forskaren Bruce Bagemihls kom fram till under nio års djupstudier av djurs sexualitet. Någon som redan 2003 uppmärksammade Bagemihls bok var komikern och The Office-skaparen Ricky Garvais, som i sin stand up-show från 2003, Animals, drev friskt med biologen.

Magasinet Filter skriver också om den kommande utställningen och har dessutom plockat fram lite perverterad fakta om djursex. Här är några exempel:

Amazondelfin: Utför homosexuell penetration i andningshålet, det hittills enda kända exemplet på nasalsex.

Piggsvin: Hanen ställer sig bakom honan och sprutar urin tills hon är helt indränkt. Är hon imponerad får han para sig. Annars skakar hon av sig urinet och skriker högt.

Mallardanka: Det enda djuret som studerats när det utövar homosexuell nekrofili: Den 5 juni 1995 krockade en manlig Mallardanka med en glasruta och dog. En hane våldtog liket i över 75 minuter.

Coldplay, Annah Björk och de tio hororna

Annah Björk, ung, arg krönikör i City, skrev i onsdags en krönika om att det var dags att sätta ner foten och protestera mot hiphopens sneda ideal. Ämnet var, enligt Björk, aktuellt eftersom två män med kopplingar till just hiphop föregående helg gripits misstänkta för våld mot kvinnor. I dag är den ena av de gripna inte längre misstänkt för något brott och den som fortfarande sitter häktad är verksam inom den svenska reggaescenen – om det nu finns någon sådan att tala om. Skitsamma, tänkte Björk. Båda är svarta och svarta gillar hiphop, let’s go!

”Man har accepterat att tjejer är bitches’n’hoes. Man bortser från kvinnoförnedrande texter, för beatet är så coolt och nyskapande. Man skojar till och med om innehållet i låtarna. Står där med armarna i kors lite tufft och ser ner på brud-polarna.”

Lysande, eller hur?

Hur som helst. I onsdags kväll gjorde Coldplay den första av två stockholmskonserter i Globen. Annah Björk gillar tydligen bandet och recenserade för Citys räkning spelningen. Så här avslutar hon sin text:

” När ett tjockt självlysande konfettiregn aldrig vill sluta ösa ner vänder det sig i magen på mig. Jag mår illa. Så jävla bra är det.”

Till skillnad från de drogpåverkade, testosteronstinna rapparna, som okynnesflatar sina kvinnor, lever Coldplay ett rättvisemärkt och harmlöst liv. Poporkestern räddar regnskog, vill befria Nepal och går på Yoga tillsammans.

Men så har det inte alltid varit.

I somras, när jag arbetade på en tidning i en mindre svensk stad, kom jag i kontakt med en brittisk merchandise-försäljare. Jag kan intyga att han var nykter och uppträdde vederhäftigt på alla sätt och vis. Mannen i fråga hade i alla fall jobbat inom den brittiska popsvängen sedan 90-talet och vårt samtal kom in på vilka grupper/musiker som var wankers och vilka som inte var det. Enligt min nyfunne vän var alla brittiska band han jobbat med wankers, förutom Oasis – eftersom bröderna Gallagher alltid varit wankers så respekterade han, så att säga, deras otrevliga manér.

Till slut frågade jag honom om Coldplay. Det rättvisemärkta bandet borde väl ha varit trevliga att jobba med, tänkte jag.
- Absolut inte, svarade han.
Enligt honom var Coldplay de mest skenheliga idioterna han jobbat med. Som exempel drog han upp en episod från Holland, som ska ha inträffat när Coldplay var på turné som förband åt Toploader (ni vet, Dancing In The Moonlight). Enligt britten skulle Coldplay, med Chris Martin i spetsen, ha beordrat honom att pronto skaffa fram tio horor till deras hotellrum.

Det sneda kvinnoidealet återfinns alltså även hos renrakade, vita gitarrmän - och säkerligen även inom andra musikgenres. Summa sumarum: jag skulle kunna förlåta Annah Björk för hennes förvirrade krönika, om hon i sin nästa text gör upp med de kvinnoförnedrande violin-intervallerna hos de Kungliga Filharmonikerna.

All my life I've been poor, It don't matter no more, Obama brings hope - Let's go vote!

Nappy Roots - Good Day (Yes We Can, The Barack Obama Remix)

Fotbollen och DN

Jag har väl aldrig varit speciellt imponerad av DN:s fotbollsbevakning. Dock måste jag säga att DN-sporten blivit bättre och bättre och att dom ryckt upp sig rejält på webben. Det märks, så att säga, att det kommit in nytt blod på redaktionen. Nu bryr jag mig i alla fall om att läsa sporten i papperstidningen, något som var långt ifrån självklart tidigare. I morse var det dock riktigt illa.

På ettan hade sporten två artiklar, båda om Champions League-matcherna kvällen före. En fyrspaltig Zlatan-hyllning signerad Lars Grimlund och en enspaltare om Andreas Isakssons insatts i PSV samt lite generellt om kvällens övriga resultat. Den senare artikeln skriven av Rickard Persson.

För det första: Grimlund skriver Zlatan tolv gånger i en text på en sisådär 1500 tecken. Visst, han var tung i går, men lyft blicken för fan!
För det andra: I bildtexten står det att Zlatan spelade fram till målet när Inter slog Panathinaikos med 1-0. Pinsamt! Matchen slutade 2-0, vilket också står i både ingress och brödtext.
För det tredje: I Rickard Perssons text står det att ”Chelsea vann programenligt mot Bordeaux med 2-0”, vilket är helt galet. Chelsea vann med 4-0.

Att skriva ut fel slutresultat är ingenting DN borde fortsätta med om man vill behålla någon läsare som kan sport.

I övrigt var det en fin kväll. Roma fick stryk på hemmaplan mot rumänska Cluj och Zlatan visade en gång för alla att det är svenska landslaget det är fel på, inte Ibra. I kväll hoppas vi på vinst för Zenit - jag älskar Gazprom - och tokförlust för Man United, jag har problem med Morrissey.

Kavalkad av tecknat

Seth MacFarlane, mannen bakom bland annat Family Guy och American Dad, vet hur man använder Internet till sin fördel. Den 10 september drog han igång Seth MacFarlane's Cavalcade of Cartoon Comedy, en webbaserad tecknad film-följetong där nya kortfilmer ska släppas veckovis. Avsnitten är runt 1-2 minuter långa och hittills finns fyra avsnitt stycken att titta på. Jag gillar idén och hittills har det varit rätt så skoj. Dock irriterar jag mig något fruktansvärt på Burger King-reklamen som inleder varje klipp.



Resten av klippen kan ses på sethcomedy.com samt på MacFarlanes egen Youtube-kanal.

Citatmaskinen

Patrik Sjöberg om Stefan Holm:

– Jag tycker att Holm är en duktig hoppare, det är inte det. Man alla uttalanden han gör. Han lipar i pressen om alla möjliga saker. Det är specialpris till pappa och uteblivna inbjudningar till Idrottsgalan. Sedan är det inte jag som har alla hopp sparade i datorn från min karriär, jag har bara porr. Frågan är vad som egentligen är mest perverst av de två alternativen?

Japaner – mer än foto, fisk och våldsporr?

Att japansk tv-underhållning fått fotfäste i Sverige kan inte vara annat än ett säkert tecken på en allmän intellektuell förflackning i landet. Om det någonsin har funnits någon charm i japanernas sadistiska – o, ja minst sagt – tv-lekar, har det berott på att just japaner utför skiten – artiga, fnissiga och rubbade japaner kan vara roliga att titta på. På samma sätt som pingviner på zoo är roliga att titta på: eftersom jag vet att jag aldrig kommer att vara i deras sits kan jag lugnt luta mig tillbaka och skratta åt eländet.

I dagens DN skriver Henrik Arvidsson långt om svensk tv:s vurm för det japanska.

I come from Freaktown baby!

"Hey girl, would you meet me at the waterbed tonight?"

Flashback en söndag

Hustrumisshandel?
Det går inte särskilt bra för programledarna på P3. Först torskar Sanna Bråding efter att luktat på djävulens mjäll och nu det här. Flashback-tråden är självklart, som vanligt, full av idioter, men verkar samtidigt ha ringat in den gripne mannen. Är det sant så är det illa, väldigt illa.
Sexuellt tvång?
Det här är också väldigt tråkigt. Här ger artisten sin version av vad som egentligen hände. Gefle Dagblad går ut med namn och bild på den misstänkte - hur fan gick egentligen diskussionen på redaktionen innan det beslutet? Arbetarbladet, Gävles andra lokaltidning, håller sig till skillnad från GD till de pressetiska reglerna.

Söndagsunderhållning

33-åriga Wendy Brown var inte nöjd med sin egen barndom. Lösningen? Stjäla sin 15-åriga dotters identitet och skriv in sig på high school för att bli cheerleader. Enligt uppgift ska hon, innan hon blev upptäckt och arresterad, ha hunnit med att få ett cheerleader-skåp samt deltagit på ett poolparty hemma hos coachen för skolans cheerleading-lag.
Här läser ni artikeln.






En snygg, men väldigt sminkad, Ricky Garvais. Från 1983. Bandet heter Seona Dancing, låten Bitter Heart.

Lazy Day, Sunday Afternoon

På fredag: SVÄNG

Fredag 12 september, 21-01, Leijonbaren, Lilla Nygatan 5, Gamla Stan.

Wall Street Radio bjuder på två låtar från kvällens spellista.

Ensam och förvirrad

Flaskan

Det här är bra grejer. Via Disco Devil hittade jag den här färska remixen på Gil Scott-Heron och Brian Jacksons, The Bottle. Efter att ha åkt in och ut på anstalter och drogrehabiliteringskliniker är Gil-Scott Heron åter igen ute i frihet och turnerar nu tydligen runt i USA. Dessutom ryktas det om att ett nytt album är på väg, vilket känns mindre spännande. Mer om det senare.

Här är fem versioner av The Bottle:

Originalet, remixen, Salsoul-legenden Joe Bataans, C.O.Ds elektrofunkiga samt Håkan Lidbos britt-house-tolkning.





See that black boy over there, runnin' scared
his ol' man's in a bottle.
He done quit his 9 to 5 to drink full time
so now he's livin' in the bottle.
See that Black boy over there, runnin' scared
his ol' man got a problem
Pawned off damn near everything, his ol'
woman's weddin' ring for a bottle.
And don't you think it's a crime
when time after time, people in the bottle.

See that sista, sho wuz fine before she
started drinkin' wine
from the bottle.
Said her ol' man committed a crime
and he's doin' time,
so now she's in the bottle.
She's out there on the avenue, all by herself
sho' needs help from the bottle.
Preacherman tried to help her out,
she cussed him out and hit him in the head with a bottle.
And don't you think it's a crime
when time after time, people in the bottle.

See that gent in the wrinkled suit
he done damn near blown his cool
to the bottle
He wuz a doctor helpin' young girls along
if they wuzn't too far gone to have problems.
But defenders of the dollar eagle
Said "What you doin', Doc, it ain't legal,"
and now he's in the bottle.
Now we watch him everyday tryin' to
chase the pigeons away
from the bottle.
And don't you think it's a crime
when time after time, people in the bottle.

Politisk satir när den är som bäst

Att driva med republikaner är enkelt. Tokiga patrioter med konstiga idéer om livets uppkomst gör sig bra i skämt.

Men det är inte bara skratt, även om det ofta är svårt att inte skratta åt eländet. Både John Stewart och Stephen Colbert vet hur den politiska satirens slipsten ska dras – att kalla dom mästare i genren skulle inte vara att överdriva. Själv får jag en stor del av mina fakta kring den amerikanska valrörelsen från The Colbert Report och The Daily Show, vilket känns helt naturligt och inte alls okritiskt - kanske för att det just är USA det handlar om.

Nu när republikanernas konvent är avslutat och presidentkandidaten och åldermannen McCain, tillsammans med den skogstokiga Sarah Palin, ska styra den republikanska skutan mot seger den 4 november, är det dags för en sammanfattning av det bästa från förra veckans The Colbert Report och The Daily Show.

Det här klippet har visats över två miljoner gånger sen i onsdags. Det är bra. Visst, det är blasé att förbanna sig över Karl Rove och amerikansk högermedia, men nån jävla måtta får det väl vara.



Det här är bara för lätt.

Söndag: i dag går vi i kyrkan

Isaac Hayes - Retrospektiv

Tyvärr har jag aldrig haft en särskilt stark relation till Isaac Hayes och hans musik. Av hela hans katalog är det väl ett fåtal, kanske tjugotalet, låtar som följt mig under åren. Likadant är de med de flesta artisterna från Stax – jag har lyssnat i perioder, men otroligt nog aldrig riktigt grötat in mig i någon Stax-artists diskografi. Visst, jag har lyssnat en hel del på Booker T. & the MGs, The Bar-Kays och Jean Knight. Jag har lyssnat på Sam and Dave, Otis och William Bell, men som sagt: aldrig riktigt fastnat. Philly-soulen däremot, med The O’Jays, Teddy Pendergrass, MFSB och Harold Melvin i spetsen, har alltid påverkat mina soulmuskler mer direkt – antagligen är jag svag för sirapsslisk, övermäktiga blåsarr och snyggproduktioner.

Nog om det. Mitt första möte med Isaac Hayes var när jag var på vinden och letade igenom mina föräldrars gamla skivor. Bland Stones- och ELO-skivorna hittade jag Isaac Hayes Black Moses-LP från 1971. Vikte man ut skivfodralet bildade den ett stort kors i vilket Isaac Hayes, iklädd en kaftan och solglasögon, stod och såg sinnlig ut. Klart en liten tanig vit grabb blev imponerad. Men tyvärr var jag inte gammal nog att förstå vad fan det handlade om. Som här, i kärlekseposet ”Never Gonna Give You Up”:

Burt Bacharach och Hal Davis "Walk on By" är antagligen en av de flitigast sjungna låtarna någonsin. Dionne Warwicks originalversion är kanske alltid den bästa, men tätt därefter kommer Isaac Hayes. I den här tv-inspelningen är allt rätt: kläderna, kören, mikrofonen, kameraåkningarna och färgerna.

När det kommer till sväng så är antagligen, Shaft-temat borträknat, det här det bästa Isaac Hayes gjort – Disco Connection från 1975. Musik som skulle kunna rädda världen låter så här:

Isaac Hayes - Disco connection

Här bjuder Wall Street Radio på ett väl avvägt urval av Isaac Hayes-original och samplingar:

The Look Of Love (. . .To Be Continued)
Jay-Z - Can I Live
LL Cool J - Hollis to Hollywood
Smiff N Wessun - Stand Strong

Our Day Will Come (. . .To Be Continued)
MF Doom - Operation Greenbacks
Massive Attack - Exchange

Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic (Hot Buttered Soul)
Ed O.G. & Da Bulldogs - Speak Upon It

Hung up on My Baby (Tough Guys)
Geto Boys - My Minds Playin Tricks On Me

Walk On By (Hot Buttered Soul)
Notorious BIG – Warning
Pete Rock – Walk On By

A Few More Kisses To Go
Redman - Tonights Da Night

Här är alla låtarna: