Coldplay, Annah Björk och de tio hororna

Annah Björk, ung, arg krönikör i City, skrev i onsdags en krönika om att det var dags att sätta ner foten och protestera mot hiphopens sneda ideal. Ämnet var, enligt Björk, aktuellt eftersom två män med kopplingar till just hiphop föregående helg gripits misstänkta för våld mot kvinnor. I dag är den ena av de gripna inte längre misstänkt för något brott och den som fortfarande sitter häktad är verksam inom den svenska reggaescenen – om det nu finns någon sådan att tala om. Skitsamma, tänkte Björk. Båda är svarta och svarta gillar hiphop, let’s go!

”Man har accepterat att tjejer är bitches’n’hoes. Man bortser från kvinnoförnedrande texter, för beatet är så coolt och nyskapande. Man skojar till och med om innehållet i låtarna. Står där med armarna i kors lite tufft och ser ner på brud-polarna.”

Lysande, eller hur?

Hur som helst. I onsdags kväll gjorde Coldplay den första av två stockholmskonserter i Globen. Annah Björk gillar tydligen bandet och recenserade för Citys räkning spelningen. Så här avslutar hon sin text:

” När ett tjockt självlysande konfettiregn aldrig vill sluta ösa ner vänder det sig i magen på mig. Jag mår illa. Så jävla bra är det.”

Till skillnad från de drogpåverkade, testosteronstinna rapparna, som okynnesflatar sina kvinnor, lever Coldplay ett rättvisemärkt och harmlöst liv. Poporkestern räddar regnskog, vill befria Nepal och går på Yoga tillsammans.

Men så har det inte alltid varit.

I somras, när jag arbetade på en tidning i en mindre svensk stad, kom jag i kontakt med en brittisk merchandise-försäljare. Jag kan intyga att han var nykter och uppträdde vederhäftigt på alla sätt och vis. Mannen i fråga hade i alla fall jobbat inom den brittiska popsvängen sedan 90-talet och vårt samtal kom in på vilka grupper/musiker som var wankers och vilka som inte var det. Enligt min nyfunne vän var alla brittiska band han jobbat med wankers, förutom Oasis – eftersom bröderna Gallagher alltid varit wankers så respekterade han, så att säga, deras otrevliga manér.

Till slut frågade jag honom om Coldplay. Det rättvisemärkta bandet borde väl ha varit trevliga att jobba med, tänkte jag.
- Absolut inte, svarade han.
Enligt honom var Coldplay de mest skenheliga idioterna han jobbat med. Som exempel drog han upp en episod från Holland, som ska ha inträffat när Coldplay var på turné som förband åt Toploader (ni vet, Dancing In The Moonlight). Enligt britten skulle Coldplay, med Chris Martin i spetsen, ha beordrat honom att pronto skaffa fram tio horor till deras hotellrum.

Det sneda kvinnoidealet återfinns alltså även hos renrakade, vita gitarrmän - och säkerligen även inom andra musikgenres. Summa sumarum: jag skulle kunna förlåta Annah Björk för hennes förvirrade krönika, om hon i sin nästa text gör upp med de kvinnoförnedrande violin-intervallerna hos de Kungliga Filharmonikerna.