Mannen på taket - i verkligheten

Ogenerat stjäl jag en intressant sak som Jonas Thente, litteraturkritiker på DN, skrev om i sin blogg i helgen.

Någon gång på slutet av 90-talet ska SvD ha publicerat en insändare undertecknad Harald Hult, pensionerad förste polisassistent. För er som inte läst Maj Sjöwall/Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle, eller sett Bo Widerbergs filmatisering av boken, tillika Sveriges enda riktiga snutfilm, Mannen på taket, bör förklaras att Harald Hult är en fiktiv person, hämtad från boken. Men ändå släpptes insändaren igenom, ingen redaktör reagerade och den bittre Harald Hults syn på polislivet mässades återigen ut till det svenska folket.

Jag har inte mycket annat att tänka på än hur jag själv har haft det. Fyrtio år i uniform i den här stan. Hur många gånger har jag blivit nerspydd? Hur många gånger har folk spottat efter mig och lipat åt mig och kallat mig för gris eller svin eller mördare?
Hur många hängda har jag skurit ner? Hur många obetalda övertidstimmar har jag gjort? I hela mitt liv har jag slitit hund för att försöka hålla lite ordning, för att hyggliga, anständiga människor ska få leva i fred, för att fruntimmer inte ska bli våldtagna och för att inte vartenda skyltfönster ska bli sönderslaget och varenda grunka stulen.
Jag har rotat i lik som var så ruttna att det fortfarande ramlade tjocka vita maskar ur manschetterna när jag kom hem på kvällen och hade satt mej för att äta. Jag har stått och bytt blöjor på barnungar när deras mammor fått fyllslag. Jag har letat efter bortsprungna katter och jag har gått emellan i knivslagsmål.
Hela tiden har det bara blivit värre och värre, mer och mer våld och blod och fler och fler har hackat på oss. Hela tiden har det sagts att vi polismän ska skydda samhället, ibland har det varit mot knegare och ibland mot studenter, ibland mot nazister och ibland mot kommunister.
Och nu finns det knappt någonting kvar att skydda längre. Men man har stått ut därför att kamratandan har varit bra i kåren.