Det här med skjutvapen

Jag är livrädd för skjutvapen. Verkligen. Media däremot, älskar skjutvapen. Speciellt när vapnen dödar. Har mördaren dessutom lämnat efter sig ett färdigpaketerat mediaknyte med bilder, video och text, som kan publiceras på mittuppslag och toppa webben, då är det stående ovationer. Egentligen är det väl ingens fel och det är inte heller något nytt, men det är ändå lika beklämmande varje gång. Personkulten blir bara så pass mer påtaglig i internetåldern.

När en ensam, störd person väljer att ta sitt liv, och dessutom tar så många med sig som möjligt, bör den inte ges något utrymme – stoppa pressarna. Vilken tidning vågar lyfta blicken från sörjan och diskutera på riktigt. Inte visa upp – som flera tidningar gjort – mördarens egen bild, den förvrängda omnipotent, av slakten.

En annan (o)rolig sak:
I dag kunde man läsa i DN att den finska regeringen kommer att se över landets vapenlagar. På nästa uppslag kommer den här rubriken: USA vill beväpna sina lärare. Tänk så olika det kan vara.

Som avslutning:

Sven Å Christianson, professor i psykologi, säger så här i den här intressanta artikeln från dagens DN:

– Man kan ju tänka sig vad en sådan här person känner vid tanken på att se sig själv med draget vapen på tidningarnas förstasidor, en person som tror att ingen ens skulle ha brytt sig om han var i livet. Det är synd att måla upp idealbilden av en krigare med kontroll och inte visa att det är en person med en värdelöshetskänsla inom sig, en sökande individ som inte tycker sig passa in någonstans.